SKRIVER OM LIVET...

..känner jag mig så äcklad av mig själv?

Det kanske är dax att börja skriva av mig lite. Försöka i alla fall. Försöka få ordning på tankarna och känslorna. Jag vill ju egentligen både känna och tänka. Men jag vågar inte för jag vet inte vad som ska komma upp. Karin brukar säga till mig att det bara är att prata, att jag kan berätta vad som helst för henne. Jag vet inte...... tror henne på sätt och vis, men jag vet inte om jag vågar berätta vad som helst för mig själv?

Har haft några ganska bra veckor, men de senaste två har varit sjukt tuffa och jobbiga. Jag har ångest och är ledsen. Vill bara gråta men kan inte. Saknar Karin när hon inte är här, men slår så mycket på mig själv för att jag behöver henne så mycket. Varför kan jag inte bara klara mig själv för? Det är inte hälsosamt att behöva någon annan så mycket.

Skit samma. Jag vill inte leva längre.

//X

Varför är det så viktigt att hon bryr sig om mig? Jag är ju vuxen och borde klara mig själv.... och det gör jag väl på sätt och vis, men samtidigt är det så viktigt att vet att hon bryr sig. Det är trygghet, hon är trygghet. Hon är kanalen där jag får vara mig själv, ibland. Inte alltid, jag blir bryskt avvisad ibland. Och då vet jag inte vad som händer, eller vad jag gör fel. Hon säger att hon får dåligt samvete då, när hon inte har mig nära. När hon inte tar hand om mig. Men jag vet ändå inte om hon bryr sig, på riktigt. Eller om hon känner sig skyldig att bry sig. Jag hoppas inte det....

Jag hade en konstig dröm inatt igen. Vet inte hur jag ska kunna få ner den i text, för den är sådär förvirrad som drömmar kan vara.

Jag är bortrest någonstans, bor i ett stort hus med massa människor jag känner. Delar rum med K. Jag vet inte var det är någonstans, och det är både vinter och sommar samtidigt. Det är snö, men inte kallt. VI har suttit på någon form av terass en halvtrappa upp, utomhus, och druckit ett halvt glas vin. Efter det går K och jag tillbaka till rummet. Det är något fel på vinet och jag blir jättefull, tankarna är helt klara men jag kan inte hantera kroppen. K skrattar åt mig och lämnar mig, hon tycker jag är patetisk tror jag. Jag försöker lära mig att hantera kroppen igen, förstår inte riktigt vad som händer. Hör pappa på långt håll, gåendes i korridoren. Han ropar: Lina ska ta av sig byxorna, Lina ska ta av sig byxorna..... jag blir kall och rädd, men kan inte få kroppen att göra något så jag är stilla. Han kommer in och det visar sig att han bara har köpt en bikini som han vill att jag ska prova. Han håller symboliskt upp handen för ansiktet när jag klär av mig, men jag ser att han tittar. Han har någon mer med sig, men jag vet inte vem det är. Jag känner mig förnedrad och kränkt, men jag gör ingenting åt det. Trots att jag är vuxen. Sen vaknar jag.

//x

Jag vet inte vad jag vill.... jag behöver prata, men jag vet inte vad jag har att förvänta mig. Jag vill inte sätta mig själv i en sits där jag behöver någon annan människa. Någon som sen inte finns där. Det kanske är bättre att vara tyst....? För jag märker att nu när jag har börjat berätta så poppar det upp en hel del skit som jag inte riktigt kan hantera själv. Så antingen så måste jag börja prata, eller så måste jag lägga locket på och se till att förtränga skiten igen.

Kan inte bestämma mig för vilket som är bäst...?

Det är dags nu. Jag vill berätta. Jag vill få ur mig hela historian, från början till slut.
Jag har ett forum, en möjlighet. Frågan är bara om jag har modet?? Modet att våga stå kvar och visa mina innersta känslor och tankar. Modet att låta tårarna rinna fast någon är med.... Jag vet inte. Men jag hoppas det....

Jag hade ett samtal härom dagen, ett nära, tungt och oerhört berörande samtal..... satt i bilen och pratade, var tvungen att köra åt sidan och stanna... Jag berättade kort om övergrepp, alkohol, misshandel och skit... och det verkade tas emot med tillförsikt och respekt, med ödmjukhet och kärlek. Inte med hat och onda ord, inte med anklagelser och hårda ord. Inte så förvånad när det kom från henne, men ändå mäkta imponerad. Imponerad av att jag vågade berätta, och imponerad av att hon vågade stå kvar. Jag känner inte henne, eller snarare - jag har känt henne vääääldigt kort tid. Ändå känns det som om hon har varit nära hela livet. Märkligt, hon är som jag - en kopia. Jag  vet redan hur och varför hon ska reagera. Spännande, häftigt och skrämmande. Vill inte att hon ska bli rädd och försvinna. Vill inte att jag ska bli rädd och dra. Jag vill så gärna få ur mig skiten, vill så gärna berätta. Och ändå är jag så feg, det känns så skrämmande och stort att dela detta med någon, att behöva berätta och sen se henne i ögonen. Och hoppas att hennes syn på mig inte har förändrats. Att hon inte är lika äcklad av mig som jag själv är. Att hon inte ska hata mig på samma sätt som jag själv gör. Jag orkar inte med mer hat, jag orkar inte med förakt och nedlåtande kommentarer. Inte för att jag egentligen tror att jag kommer att få det ifrån henne..... men det är ändå skrämmande att släppa någon in på livet, det gör mig sårbar, det gör att jag kan gå sönder. Och det förutsätter att jag river mina murar, att jag släpper min fasad. Jag vet inte ens om jag vet hur man gör.

Det enda jag vet just nu är att jag är livrädd, men att jag inte kan hoppa av. Jag är spänd av förväntan inför vad detta ska leda till...... men som sagt, livrädd....

Han brukade slå mig när jag blev ledsen, det var inte okej.
Han brukade bli arg när jag skrattade, det var inte heller okej.

Enda gången det infann sig någon form av tillfälligt lugn var när jag gjorde mig "osynlig". Det kanske är därför jag tycker att det är så jobbigt om någon verkar "se" mig. Jag vill bara försvinna. Jag vill inte synas, för då är jag lugnast. Då kan ingenting såra mig eller skada mig. Och den enda som sviker mig är jag själv, men det är jag så van vid att det kan jag leva med. Alternativet är troligen värre.

Ja så är det. Det har funnits två män i mitt liv som gjort saker mot mig som inte varit helt okej. Den ena är min sk pappa, den andra är en gammal granne. En människa som visste vad pappa gjort, men som ändå betedde sig totalt gränslöst. Vad beror det på???? Är det jag som framkallar såna beteenden hos män? Kan man lägga den skulden på ett barn? Jag skulle inte lägga den skulden på något annat barn, men ändå lägger jag den på mig själv. Vad gjorde jag egentligen för fel, vad sände jag ut för signaler? Varför var det ingen annan som sa stopp?

Kan man kräva av en mamma, som vet att dennes dotter utsätts för övergrepp, att hon ska agera? Om dottern inte vill berätta, är det då okej att inte agera, trots att man vet vad som pågår?

To be or not to be.... alive....

Just nu känns livet väldigt tungt. Det händer saker kring mig som jag vet är bra, men som ändå är så ledsama. Ibland är nog livet så, men det är jobbigt och tråkigt.

Funderar mycket kring gamla händelser i livet. Kring misshandel och övergrepp. Kring livskvalité och egenvärde. Hur hittar man egenvärde när ens föräldrar behandlar en som om man vore värdelös. De kanske har rätt? Jag kanske är det? Jag vill inte tro det men ibland undrar jag.

Jag blir så berörd av min lilla chef. Hon är modig. Hennes ögon säger allt, och det är ganska häftigt. Fast läskigt oxå för jag känner igen otroligt mycket av det jag ser. Tänk om jag vågade vara lika uttrycksfull. Själv går jag ju omkring hela dagarna och hoppas att ingen ser mig, att jag inte märks. Den dagen någon ser mig kommer jag att rasa ner i någon form av avgrund.... hoppas aldrig att det händer.

Stackars min andra halva. En intet ont anande man som är orolig för den bristande aptiten, men som inte vet hur stort det är. Eller är det stort? Det kanske bara är det i min hjärna......

Rörigt blev det....

...och sen kan jag åka till Baravara.... blir man en hel människa då?

Jag provade en gång att göra "resan".
Jag kanske skulle prova igen....?? Undrar om jag vågar....

Ha, det blir alltid som man tänkt.... dvs fel och tokigt.

Nu har chefen kommit på hur tokigt det skulle vara om vi vore vänner; meaning håll din skit för dig själv. Jag känner mig som en idiot. Vad trodde jag egentligen???????? Att hon skulle vara någon supermänniska som skulle komma och rädda mig från mitt helvete? Det är lätt att hålla sig för skratt. Men jag är bra jävla patetisk som trodde att jag skulle få en putt i rätt riktning. HUR kunde jag inbilla mig något sådant? Galet. Nu är väl den stora frågan om detta ska göra att det blir helt gaaaalet mellan oss, eller om vi kommer att kunna fortsätta jobba ihop. Hon sa idag att jag inte får sluta på grund av detta, åtminstone inte utan att vi har pratat om det........ frågan är väl om hon verkligen vill att jag ska vara kvar när hon nu anar vilket psykfall jag är....

Så, som vanligt, lilla jag är ensam kvar. Inget konstigt med det, jag är van. Men ganska less.

Det var en gång en utomstående som frågade honom om han utsatte mig för incest. Modigt gjort! Han blev gaaaaalen..... och det säger inte lite det. Denna utomstående kommenterade aldrig ämnet igen, vad jag vet...

Men, var går gränsen för incest? Det är ju inte direkt så att jag har kämpat emot eller sagt ifrån. Åtminstone inte när jag var liten. Vad har jag för ansvar i det hela? Kanske inget, kanske allt..... Jag vet ju att det känns fel, men det behöver ju inte betyda att han gjorde fel, han kanske inte visste bättre. Jag kanske inviterade till handlingar, vem vet?

Jag vet att jag är bränd för livet. Jag vet att jag skäms så mycket för detta att jag inte vet om jag någonsin kommer att kunna berätta om det. Jag vet att man brukar skämmas för saker man har gjort fel. Jag vet att man inte ska lita på någon, knappt ens sig själv. Jag vet att livet egentligen inte är värt att leva. Jag vet att jag just nu är för feg för att göra något åt det...... bra eller dåligt?

Vad vet jag egentligen?
Att jag behöver en hand att hålla i när jag ska ta mig igenom detta.
Att det inte finns någon sån hand.
Att jag inte vill behöva någon alls.
Att jag kommer att behöva någon för att klara detta.
Att man inte kan begära att någon ska stanna hos en bara för att man behöver det.
Att jag behöver en famn att krypa upp i.
Att jag behöver en kram från någon som förstår.
Att jag behöver någon som vågar stå kvar.
Att jag kanske inte själv vågar stå kvar.....