SKRIVER OM LIVET...

Jag vet inte vad jag vill.... jag behöver prata, men jag vet inte vad jag har att förvänta mig. Jag vill inte sätta mig själv i en sits där jag behöver någon annan människa. Någon som sen inte finns där. Det kanske är bättre att vara tyst....? För jag märker att nu när jag har börjat berätta så poppar det upp en hel del skit som jag inte riktigt kan hantera själv. Så antingen så måste jag börja prata, eller så måste jag lägga locket på och se till att förtränga skiten igen.

Kan inte bestämma mig för vilket som är bäst...?

Det är dags nu. Jag vill berätta. Jag vill få ur mig hela historian, från början till slut.
Jag har ett forum, en möjlighet. Frågan är bara om jag har modet?? Modet att våga stå kvar och visa mina innersta känslor och tankar. Modet att låta tårarna rinna fast någon är med.... Jag vet inte. Men jag hoppas det....

Jag hade ett samtal härom dagen, ett nära, tungt och oerhört berörande samtal..... satt i bilen och pratade, var tvungen att köra åt sidan och stanna... Jag berättade kort om övergrepp, alkohol, misshandel och skit... och det verkade tas emot med tillförsikt och respekt, med ödmjukhet och kärlek. Inte med hat och onda ord, inte med anklagelser och hårda ord. Inte så förvånad när det kom från henne, men ändå mäkta imponerad. Imponerad av att jag vågade berätta, och imponerad av att hon vågade stå kvar. Jag känner inte henne, eller snarare - jag har känt henne vääääldigt kort tid. Ändå känns det som om hon har varit nära hela livet. Märkligt, hon är som jag - en kopia. Jag  vet redan hur och varför hon ska reagera. Spännande, häftigt och skrämmande. Vill inte att hon ska bli rädd och försvinna. Vill inte att jag ska bli rädd och dra. Jag vill så gärna få ur mig skiten, vill så gärna berätta. Och ändå är jag så feg, det känns så skrämmande och stort att dela detta med någon, att behöva berätta och sen se henne i ögonen. Och hoppas att hennes syn på mig inte har förändrats. Att hon inte är lika äcklad av mig som jag själv är. Att hon inte ska hata mig på samma sätt som jag själv gör. Jag orkar inte med mer hat, jag orkar inte med förakt och nedlåtande kommentarer. Inte för att jag egentligen tror att jag kommer att få det ifrån henne..... men det är ändå skrämmande att släppa någon in på livet, det gör mig sårbar, det gör att jag kan gå sönder. Och det förutsätter att jag river mina murar, att jag släpper min fasad. Jag vet inte ens om jag vet hur man gör.

Det enda jag vet just nu är att jag är livrädd, men att jag inte kan hoppa av. Jag är spänd av förväntan inför vad detta ska leda till...... men som sagt, livrädd....

Han brukade slå mig när jag blev ledsen, det var inte okej.
Han brukade bli arg när jag skrattade, det var inte heller okej.

Enda gången det infann sig någon form av tillfälligt lugn var när jag gjorde mig "osynlig". Det kanske är därför jag tycker att det är så jobbigt om någon verkar "se" mig. Jag vill bara försvinna. Jag vill inte synas, för då är jag lugnast. Då kan ingenting såra mig eller skada mig. Och den enda som sviker mig är jag själv, men det är jag så van vid att det kan jag leva med. Alternativet är troligen värre.

Ja så är det. Det har funnits två män i mitt liv som gjort saker mot mig som inte varit helt okej. Den ena är min sk pappa, den andra är en gammal granne. En människa som visste vad pappa gjort, men som ändå betedde sig totalt gränslöst. Vad beror det på???? Är det jag som framkallar såna beteenden hos män? Kan man lägga den skulden på ett barn? Jag skulle inte lägga den skulden på något annat barn, men ändå lägger jag den på mig själv. Vad gjorde jag egentligen för fel, vad sände jag ut för signaler? Varför var det ingen annan som sa stopp?

Kan man kräva av en mamma, som vet att dennes dotter utsätts för övergrepp, att hon ska agera? Om dottern inte vill berätta, är det då okej att inte agera, trots att man vet vad som pågår?

To be or not to be.... alive....

Just nu känns livet väldigt tungt. Det händer saker kring mig som jag vet är bra, men som ändå är så ledsama. Ibland är nog livet så, men det är jobbigt och tråkigt.

Funderar mycket kring gamla händelser i livet. Kring misshandel och övergrepp. Kring livskvalité och egenvärde. Hur hittar man egenvärde när ens föräldrar behandlar en som om man vore värdelös. De kanske har rätt? Jag kanske är det? Jag vill inte tro det men ibland undrar jag.

Jag blir så berörd av min lilla chef. Hon är modig. Hennes ögon säger allt, och det är ganska häftigt. Fast läskigt oxå för jag känner igen otroligt mycket av det jag ser. Tänk om jag vågade vara lika uttrycksfull. Själv går jag ju omkring hela dagarna och hoppas att ingen ser mig, att jag inte märks. Den dagen någon ser mig kommer jag att rasa ner i någon form av avgrund.... hoppas aldrig att det händer.

Stackars min andra halva. En intet ont anande man som är orolig för den bristande aptiten, men som inte vet hur stort det är. Eller är det stort? Det kanske bara är det i min hjärna......

Rörigt blev det....