Är det därför jag inte kan gråta?

Han brukade slå mig när jag blev ledsen, det var inte okej.
Han brukade bli arg när jag skrattade, det var inte heller okej.

Enda gången det infann sig någon form av tillfälligt lugn var när jag gjorde mig "osynlig". Det kanske är därför jag tycker att det är så jobbigt om någon verkar "se" mig. Jag vill bara försvinna. Jag vill inte synas, för då är jag lugnast. Då kan ingenting såra mig eller skada mig. Och den enda som sviker mig är jag själv, men det är jag så van vid att det kan jag leva med. Alternativet är troligen värre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0