SKRIVER OM LIVET...

Jag som aldrig någonsin gråter.... kan plötsligt inte sluta. Så fort jag är ensam börjar tårarna rinna. Jag orkar bara inte mer. Jag orkar inte kämpa ensam, och jag vågar inte tro på att någon ska vilja gå igenom detta med mig. Tror inte att jag fixar det själv för jag behöver bolla och jag behöver berätta. Men jag vill inte, för det enda det kommer att leda till är att jag står ensam kvar. Och jag orkar inte bli sviken. Men just nu har jag inget forum alls att bolla i, och tankarna blir allt svartare. Det var som om någon drog ner rullgardinen, jag som klarade mig så bra..... fast, å andra sidan, vad är det för liv att gå omkring bakom kinesiska jävla muren och låtsas att allt är bra, frikopplad från allt vad känslor heter.... vet ärligt talat inte vilket som är värst. Men jag vet att detta tillstånd är tyngre att hantera, i den andra världen är jag så bra på att låtsas att jag till och med kan lura mig själv. Det gör ju det hela enklare. Men som sagt, jag vet ändå inte vilket som är värst - i längden.

Hur som haver verkar tårkanalerna ha fått fritt flöde.
Ska jag vara en idiot och chansa på att berätta?
Eller ska jag ta mitt murbruk och laga det som rasade...?